| Åbo |
Ärftlig besittningsrätt för landbor på kronojord. Rättigheten, som infördes i slutet av 1700-talet, innebar att landborna och deras arvingar fick sitta kvar på gårdarna så länge de fullgjorde sina skyldigheter. Den stadgade åborätten reglerades genom föreskrifter 1808 och 1863 som alltjämnt (1996) gäller för gamla åborättshemman. (Källa: Nationalemcyklopedien). |
| Rättare |
Arbetsledare inom jordbruket. |
| Båtsman |
Arbetsförman inom däcksavdelningen på större handelsfartyg. Indelt militär som i det svenska indelningsverket tilldelades örlogsflottan för tjänstgöring ombord. Källa: Nationalencyklopedin |
| Rdman |
Innan 1900, ej juridiskt utbildad ledamot av rådhusrätten på mindre orter |
| Torpare |
Torpare kan dels syfta på landbor som arrenderade mindre jordbruksenheter, så kallade torp, dels användes det som beteckning på självägande jordbrukare på mindre fastigheter under 1/4 mantal. Arrendet kunde erläggas såväl i form av dagsverken som i natura. Frälsetorp under godsen var ofta rena dagsverkstorp, där hela arrendet utgjordes av dagsverken. Det vanligaste var dock skattetorp, där arrendet vanligen erlades i fastställda kontanta eller naturabelopp, eller dagsverken i samband med slåtter eller liknande.
Torparrenden skrevs oftast på lång tid, från 10 ända upp till 50 år. Mera sällan fanns en fastslagen rätt till ärftligt arrende, oftast då på kronotorpen. Det förekom även att kontrakten förnyades årsvis. (Källa: Wikipedia).
|
| Backstugesittare |
Backstugesittare är ett ålderdomligt uttryck för lantbor som bodde på någon annans mark, eller på allmänningen i en backstuga, men till skillnad från torparna arrenderade backstugusittaren normalt ingen jord till sin stuga. Backstugan bestod ofta av ett enda rum och var ofta delvis nergrävd och byggd mot en sluttning; den hade tre väggar av brädor, medan den fjärde väggen utgjordes av sluttningens jord. Byggnadstypen var vanlig i södra och sydvästra Sverige, där virket var dyrt. Backstugesittaren var helt beroende av markägarens godtycke, men disponerade i regel över ett litet potatisland, och kanske en jordlott, som jordägaren lånat ut. Till hushållet hörde ofta mindre djur, som katter, grisar, getter och höns. Källa: Nationalencyklopedin
|
| Bonde |
en person som driver jordbruks- eller lantbruksrörelse, men har historiskt ibland använts som namn på en mansperson ur allmogen. (Källa: Wikipedia). |
| Skattebonde |
Betecknade förr i Sverige en hemmansägare och brukare av skattejord (skattehemman) som betalade årlig ränta (skatt) till kronan, det vill säga svenska staten. Kronan beskattade redan under medeltiden den jord som bönderna odlat upp och betraktade som sin.
|
| Frälsebonde |
Frälsebonde, bonde som brukade ett frälsehemman, det vill säga en bonde som arrenderade en gård ägd av någon inom adeln. Till skillnad från skatte- och kronobönder saknade frälsebönder rösträtt till riksdagen |
| Statardräng |
En statardräng var en jordbruksarbetare, anställd vid någon större gård. Han skötte kor, hästar, plöjde, skördade och gjorde allt möjligt jordbruksarbete. Lönen från jordägaren utgick i form av "stat" vilket var en viss mängd mjölk, ett antal tunnor säd, ett antal famnar ved, tillgång till potatisland,. Den största delen av lönen var i naturaförmåner men också lite kontanter.
Statare var gifta lantarbetare som i regel anställdes på ettåriga kontrakt. Under den sista veckan i oktober, den så kallade slankveckan, kunde statare flytta och söka anställning vid andra gårdar. Statarfamiljer flyttade ofta.
Boende förhållandena var ofta mycket dåliga.
Statsystemet började i mitten av 1700-talet och började under 1800-talet göra torparna överflödiga. Statarsystemet var som störst i slutet av 1800-talet och minskade därefter i takt med mekaniseringen av jordbruket. Statarsystemet avskaffades 1945. I oktober 1945 infördes ren kontantlön i avtalet mellan arbetsmarknadens parter, Svenska Lantarbetareförbundet och Skogs- och Lantarbetsgivarna.
|
| Strandsittare/Strandfiskare |
Att strandsittare och strandfiskare är samma yrke (min egen tolkning). Strandsittare motsvarar backstugesittare men levde vad havet/sjön kunde ge. |
| Rusthållare |
Hemmansägare som också hade åtagit sig att ha ryttare med häst till armen. Han blev därmed befriad från vissa skatter |
| Smed |
För rekryteringen av smeder vid hamrarna gällde särskilda av Kungl. Maj:t fastställda bestämmelser, som återfanns i hammarsmedsförordningen av 1766. Hammarsmedsämbetet var tillsammans med Bergstinget på samma gång fackförening, yrkesskola och domstol.
Att bli smed, eller mästersven som benämningen då var, tog ca 4 år i lärlingstid som smedsdräng. En smedsdräng som ville bli examinerad och godkänd som smed kunde då anmäla sin önskan att bli mästersven till Bergstingsrätten eller åldermannen.
Han skulle så inför åldermannen eller brukets förman redogöra för sina kunskaper och förelades därefter ett prov. Blev man då godkänd, fick vederbörande av åldermannen ett mästersvensbrev där det meddelades att han antagits till mästersven i hammarsmedsämbetet. Efter att ha betalt 5 daler till ämbetet var lärlingen nu mästersven.
Ville en mästersven bli mästare var förfarandet det samma. Efter anmälan till Bergstingsrätten förhördes han i bruksägarens närvaro om sina smideskunskaper och om vad en mästare hade att iakttaga vid som ansvarig för härden. Efter detta skulle vederbörande avlägga ett omfattande mästarprov. Även mästarbrevet skulle utskrivas av åldersmannen och bevittnas av bruksägaren, samt uppvisas i Bergstingsrätten och protokollföras. Sedan han därefter till ämbetslådan betalt 10 riksdaler, var han godkänd som mäster.
Klla Referens; C-H Tillhagen (1981) Järnet och människorna. LT:s förlag
|
| Hammarsmed (mästare) |
Hammarsmed var en yrkesbeteckning på de smeder som arbetade vid stångjärnshammare. Hammarsmedens uppgift var att med hjälp av den vattendrivna hammaren bearbeta tackjärnet, så att innehållet av kol och andra slaggprodukter minskade. Därvid uppstod ett smidbart järn, s.k. stångjärn. Utbildning och yrkesutövning var reglerade i hammarsmedsförordningar.Hammarsmedernas yrke slet hårt på kroppen. Ryggen blev krum och benen inåtböjda. Hörseln nedsattes fort genom hamrarnas slag. Redan vid 40-50 års ålder kunde kroppen vara allvarligt försliten.(Källa: Wikipedia).
|
| Klensmed |
Klensmide är en äldre benämning på mindre föremål av järn och stål, tillverkade genom smidning, samt själva smidesprocessen. Smeder som sysselsatte sig med klensmide samt reparationer av detsamma kallades klensmeder (ty. kleinschmied). Vid vällningen av järnet användes vanligen en öppen härd (så kallad klensmedshärd), försedd med en forma, till vilken blästerluften kom från en blåsbälg (dessa var oftast hand- eller vattendrivna). Järnet bearbetades sedan till färdig produkt med hammare och städ.(Källa: Wikipedia). |
| Spiksmed |
Spiksmeden fick vara kvick i vändningarna. Spikhammaren, som vägde mellan 8-15 kilo, gjorde 5-8 slag i sekunden. En bra smed med duktiga medhjälpare kunde hålla ett genomsnitt på 7 sekunder för varje tillverkad spik.< /br>
Veckotillverkningen låg normalt på 2 lådor tretum eller tre lådor fyrtum. Spiksmeden hade i mitten av 1800-talet 45 riksdaler om året kontant, på vilket han skulle avlöna huvdare och tenpojke. Extraförtjänster var möjliga om smeden kunde göra en "överlåda", vilken då betalades med 2 riksdaler. Spiklådorna eller kistorna som de också kallades vägde ca. 11 pund, dvs. 93,5 kilo. Källa Gillberga Hembygdsförening (1993) I enenes rike, en sockenbok om Gillberga i västra Värmland. Enebyförlaget.
|
| Bergsman |
Bergsman kallades sedan medeltiden den bonden som vid sidan av jordbruket bedrev bergsbruk, och som omfattades av bergslagets så kallade privilegiebrev att å ena sidan fullfölja skyldigheten att utvinna fyndigheterna på sin mark för framställning av tackjärn, och å andra sidan betala skatt på tackjärnet de framställde. Bergsman var, med en annan utgångspunkt, den som ägde ett bergsmanshemman.(Källa: Wikipedia). |
| Sexman |
Sexman var en av sex förtroendemän i en socken, som hade att se att till att fattade beslut på sockenstämman verkställdes, ansvara för underhåll av kyrkobyggnader och prästgård och hjälpa prästen i olika ärenden.(Källa: Wikipedia). |
| Tolvman |
En tolvman var en nämndeman vid häradsrätten. Tolvmännen utsågs bland socknens allmoge.(Källa: Wikipedia). |